Den bittra sanningen
Så här är de, denna familjen är verkligen UNDERBAR. Dom har verkligen tagit emot mig med öppna armar och visat omtanke, trots att jag kanske varit en aning tillbaka dragen och "nere". Jag sa de redan första dagen att de kommer ta ett tag att vänja mig, och de blev inte bättre med de som hände där hemma heller. Men iaf så har de gått bättre och bättre med hemlängtan. Känner mig bara ännu mer starkare efter samtalen med Sverige. Sen då idag så var de dags för första dagen. Den gick 10 ggr bättre än vad jag trott, tro mig. Dock så snurrade de en tanke hela dagen, kommer detta fungera ett år? Nu sitter säkert hälften av er där hemma och tänker, ja ha vad var de vi sa, hon pallar de inte. Men de skiter jag i. Som sagt dagen gick jättebra, men så fort Lauren kom hem och jag gick upp på mitt rum så skrek mitt hjärta: DE HÄR ÄR INTE RÄTT!
Jag lade mig på sängen och började tänka över allt. Barnen är underbara, precis som resten av familjen, men är jag tillräcklig bra för barnens behov? Lr är de bara de att jag hela tiden har, någonstans inom mig, dessa höga krav inom mig som gör att jag bara aldrig kan känna att jag gör ett bra jobb? Just nu känns de som både och. Tro mig, jag vet om dessa krav jag sätter omedvetet. Annelie, chefen jag hade på Vattenfall, påpekade de en hel del. Lauren tycker att jag ser olycklig ut, och jag känner mig lite nere och de erkände jag också. Vi har iaf pratat igenom de hela och jag vill verkligen ha några dagar att känna efter.
Min LCC/au pair tanten var förbi å vi pratade om de allihopa, så i helgen ska jag säga hur jag vill ha de. Då finns de 3 alternativ. 1. Fortsätta 2. Byta familj 3. Åka hem
Om jag åker hem så visst kommer de kännas lite surt och jag lär få ta en del skit, men för mig är barnpassning något annat ett jobb. Visst de är "jobb" men de är på en personlig nivå att de måste kännas 100 om de ska fungera. Och om jag känner att jag inte kan fylla ut den platsen, lr fylla ut dom "krav" som ställs personligen så är de bara att erkänna de och acceptera de och gå vidare.
I detta läge är de nu. Jag skulle så gärna vilja säga att de känns underbart, men de skulle vara fel. Visst finns de en hemlängtan i hjärtat, men snälla förstå mig rätt, de är inte som är de värsta nu. Säkert så spelar de in, men ja ni får försöka förstå min situation. De var allt jag ville säga idag, en hel del vart de. För mig blir de bara så mkt enklare när jag får sätta ord på de hela och dela med mig. Sinje, förresten, är så härlig hur hon tänker och ger råd.
Ha de bra iaf! KRAM KRAM KRAM!
P.s: Dagens bild finner ni i mitt förra inlägg idag Till Åse. (Detta inlägg är seriöst nästan ett A4 långt i Word, om ni tyckte de va långt :P Kopierade in allt där, eftersom internet dör då å då.) D.s
God morgon!
Oj...det finns så mycket att skriva gumman - men det viktigaste av allt är väl att du alltid måste följa ditt hjärta!! Om du ska stanna eller fara hem är bara ditt beslut & jag hoppas verkligen att det inte finns någon som kommer "ge dig skit" för vad du än väljer!!! Försök lägg bort alla tankar på vad alla andra tycker & tänker - även om det är skitsvårt!! Samtidigt får du ha i bakhuvudet att det du är med om är en jätteomställning & det vore konstigare om du inte krisade lite!! Tycker att det låter klokt att ge det ett par dagar till så att du verkligen hinner känna & tänka efter! Du har ju bara varit i familjen ett par dagar & allt är fortfarande så nytt & omtumlande!
Nu blev det kanske mycket svammel - men du vet att vi finns här & att vi tänker på dig!!!
KRAM KRAM
Hej Gumman!
Förstår att allt känns jobbigt och nytt, men precis som Åse ha skrivit så är allt nytt å omtumlade! Du ha ju ännu inte riktigt hunnit landa å de är mkt tankar som snurrar i ditt huvud speciellt efter olyckan! Men tanken om att du inte kommer att klara det är bara dum! Jag vet och många fler vet att du kan klara det.. Men blir det förjobbigt så finns vi här med öppna armar!
Kramar
Goa kusin...med risk för repetition av vad de andra skrivit så vill jag bara säga att de är du som bestämmer hur du vill göra och vilken väg du ska ta...de är endast då de kommer kännas bra för dig och om nu någon skulle ge dig skit för de du väljer så ska du inte bry dig om det, de viktiga är vad du känner och vill göra, som Åse skrivit, det är ditt beslut om du ska fara hem eller vara kvar...endast ditt beslut...och du kommer att komma fram till det som känns bra för dig..Jag tror på dig!
Tänker på dig kusin! Take care. Kramar i massor
Btw, ska snart fixa skype;)
Klart du fixar det där :)
Hoppas det går bra..
Och funkar det inte så kommer fler tåg..
Känn efter..
Kramar från oss här hemma..
Hej, suck vad kan man säga som inte alla andra redan har hunnit skriva?? Tycker att om man gör sitt bästa och de inte är rätt tid och plats så då är de bara inte de...inte ditt fel och ingen ser de som att du har gett upp om du kommer hem, tvärt emot: Alla tycker du är skittuff som VÅGAR prova!! Tänk så istället, inte alla vågar...
Varför får inte jag nått privat inlägg?? (känner mig diskriminerad ;) )
Kram Kram
p.s jag har blivit en hurt bulle :)
Hej kompis,
Här kommer ett litet råd från coachen...hehe :) Av min erfarenhet från London så måste man ge det tid, minst en månad. Som du skriver så känns allt omtumlande, men du får inte glömma bort att du precis har landat och endast varit i familjen några dagar. Det tar tid att komma in i det "amerikanska" vardagslivet. Frida, du är en fighter och jag vet att du kommer att fixa detta, du har mitt fulla stöd, så tillåt dig att låta det få ta tid! :) Kram
(Kenny hälsar med sina snarkningar från soffan..hihi)
Hej Frida!
Sitter på jobbet som du säkert anar, jobbar natt i natt. Kanske får vi talas vid på msn hoppas jag!! Min förkylning har blivit bättre men jag har tyvärr drabbats av lapptäckessjukan... *ler*
Men nog om det.
Jag förstår att du har blandade känslor för allt där borta; nya människor, nytt hem, nya arbetsuppgifter, spännande resa, sorg, hemlängtan, separation och vänskap. Att det är svårt att känna att det här är det rätta, att det här är det du vill. Jag tycker att Åse och alla andra skrivit så bra, och jag vill bara instämma i deras inlägg. Alla vet, jag vet, att du klarar av det där galant. Varför skulle inte du göra det bästa för de där barnen?
Men det viktigaste är ändå att du mår bra, inte att du gör bra. Känns det helt fel, så kom hem. Det behövs mod att fatta ett sånt beslut också. Men jag tycker att du ska ge det nån vecka eller två och känna efter en gång till. Precis som Sandra skrev, så tar det ett tag att vänja sig. (säger hon som har bott på Lilla gatan i hundra år...ja, jag pratar ju av erfarenhet. Det tog hundra år för mig att vänja mig... *ler*)
Ha det nu så bra så hörs vi snart!!!
Kram Sofia
