Frida Lundgren

Idag är det 2 år sedan mormor dog. De känns tungt. Visst har de varit jobbigt många gånger när jag tänkt på henne, men idag är de värre. Hur kan 2 år ha passerat? Ibland känns de som igår, samtidigt som de var så länge sen. Ja, tankarna är många. Jag är iaf glad för alla dom åren hon fanns hos oss och gav oss sin glädje. Den kvinnan hade ett hjärta av guld, fylld med kärlek.

Jag kommer nog aldrig glömma alla samtal med henne, som när jag hade fått min Puch (moped) och jag ringde glatt och berättade de för henne. Hon sa:
- Nu får du inte vara ute och jaga pojkar om kvällarna. Istället kan du köra hit och hälsa på mig.

Ja, tänk hur hon kunde få till de. Min dröm var att ta körkort och köra runt henne, eftersom hon älskade att åka bil. Den sommarn åkte jag aldrig över till Finland för de var så mycket annat. Så jag skulle istället åka på höstlovet. Höstlovet hann dock inte komma innan hon tog sitt sista andetag och somnade in. De är en sak som jag aldrig kommer glömma!

Aldrig kommer jag glömma henne, aldrig kommer jag sluta önska att hon fortfarande levde här, men alltid kommer jag glädjas av minnerna!

R.I.P Eva Holm, min mormor!