Frida Lundgren

Att vakna var morgon med mer och mindre ömande knöl. Att vissa stunder ha svårt att röra tummen, ty de är den som är "blockera"/begränsar de gör livet mindre roligt. Andra stunder är de bra och jag kan jobba som vanligt, sen smäller de till igen. Ja, ni förstår känslan att aldrig veta hur mycke man vågar satsa.

I fredags fattade jag mitt beslut, att säga upp mig. Det går inte att ha det så här. Jag blir begränsad i mitt arbete eftersom jag inte klarar av vissa behandlingar. Tråkigt tråkigt, men de kändes som det enda rätta. Min chef sa iaf fina ord:
- Jag vill att du ska veta att jag tycker de verkligen är synd att du måste sluta, men din hälsa måste gå före. Jag är verkligen stolt över ditt arbete och har verkligen sett hur du växt och utvecklas på dessa veckor. Så de känns tråkigt. Det har kommit in några ansökningar på din tjänst, men jag har inte kollat närmare på dem, för jag har hoppas att du skulle stanna...
För mig var de väldigt värmande ord. Ska försöka hålla ihop någon vecka till in i december.

Jobbat sen i torsdags och skulle varit ledig idag, men så blev de icket. Varit in 4h och jobbat lite administrativt och dolat på med små saker. Fick iaf börja vid 11,30, skönt med tanke på utgången igår. Vilken helfestlig kväll, önskar att ni där hemma fått vara med....  Tre dansgolv med olika musik, live dansband å massa folk <3

Ikväll blir de en luuuugn kväll, råkade fastna vid datorn inatt/morse, haha. Dags för midda...